|
|
I många avseenden är det ganska stor
skillnad mellan epilepsi hos barn och epilepsi hos vuxna.
Viktigast är att inse att ett barn är
en individ i stark förändring både vad gäller
den fysiska och den psykiska utvecklingen.
I
båda fallen påverkas resultatet bl.a av vilken typ av
epilepsi det rör sig om, hur barnet bemöts av omgivningen,
effekten och biverkningar av medicineringen och om detta har påverkan
på inlärningsförmågan.
Det finns olika typer av epilepsi, en del lindriga och lättbehandlade
och andra kopplade till andra handikapptillstånd och svårare
att få kontroll över.
Den
vanligaste epilepsiformen hos barn är en godartad form, som
ibland är så lindrig att medicinbehandling inte är
nödvändig.
Å andra sidan
kan i barnaåren sällsynta epilepsier starta och långsamt
leda till en försämring av barnets tillstånd.
När ett barn drabbas av epilepsi är
det särskilt viktigt och även naturligt att inbegripa
föräldrar och andra närstående i behandlingsarbetet.
Det är här i än högre
grad väsentligt att inse att det inte bara är patienten
som är drabbad.
Att ge föräldrar
och även syskon en saklig och anpassad information liksom ett
kvalificerat psykologiskt och socialt stöd är av mycket
stor betydelse.
Ett barn som drabbas
av epilepsi kan lätt uppleva sig annorlunda och få dåligt
självförtroende.
Föräldrarnas oro och sorg
kan det också se som "sitt fel".
Ett
allsidigt stöd och uppmuntran att försöka leva så
normalt som möjligt kan vara det bästa för barnet
eller ungdomen.
Barn- och ungdomshabiliteringen
eller de särskilda epilepsiteam, som finns på de flesta
barnkliniker, kan ge detta stöd.
|
|
|
